THE GOOD WAY

Det här har varit en deprimerande träningsvecka. Två styrketräningspass och endast ett löppass. Och det är redan fredag. Igår vilade jag för jag hade ont i halsen. Sådär jätteont, typ nufårjagsnartvärldensbrakförkylningsont. Så jag vilade igår. Förutom några tricepsövningar med gummiband vid datorn och 48 armhävningar igår kväll. På tårna. Fast inte alla på en gång, utan 12 i taget.

Planen var ju mölj-pass på bandet igår (kanske 7 km) och ett intervallpass idag (börja med att jogga fint och behagligt i 4 km och kör sedan intervaller i 6 km). Men så bidde det icke. Och för att inte chocka kroppen och locka tillbaka läskiga hals-ontet så får det bli ett mölj-pass idag. Fast på 8 km. Det betyder att jag måste göra minst 10,4 km i helgen för att nå upp till 30 km den här veckan också. Det känns görbart. Om jag inte blir sjuk förstås.

En HELT annan sak är att jag är på jakt efter ett par jeans i exakt den här färgen som det här paret från Lyst, som ANNAWII tipsar om. De från Lyst är så förbannat dyra och jag vill ha billigare, men de budgetalternativ jag hittills hittat är i en mörkare lila ton. Jag vill ha dom ljuuuusa. Blir till att rota igenom varenda butik i elstockholmo nästa helg när jag ska dit.

Jag har haft en mental spärr vid 8 km när det gäller löpbandet. Tycker helt enkelt att det är så jägarns tråkigt att jag inte står ut längre. Men idag, vid 12 minusgrader så bestämde jag och Hanna att vi skulle ta en vända på bandet istället för ute (tror inte det är bra för lungorna att springa ute när det är så kallt). Och hon övertalade mig att köra 10 km "för det skulle vi ju minst ha sprungit ute", så sagt och gjort, 10 km blev det. Hade gamla lättittade avsnitt av Top Model framför mig, men trots det var jag uttråkad redan efter 3 km, så då började jag köra lite fartlek. 1 km snabbt och 1 km i komforttempo (dvs 12 km/h). Och så där höll jag på. Det gjorde det hela lite lättare att stå ut med. Så nu har jag sprängt den mentala spärren och är äckligt nöjd med mig själv.

47:19 blev tiden och det är ju ingen monstertid, men inte kattskit heller.

Efter 6 träningsdagar i följd så ser kroppen nu fram emot en vilodag imorgon och ett lättare löppass (om det inte är för många minusgrader) på söndag. Har 4,5 km kvar till 3 mil denna vecka - som ju är mitt distansmål varje vecka - och det känns som att jag kommer slå det.

Idag är det KALLT, så lunchlöpningen får bli inne för min del istället. Löpband suger, men vad gör man. Egentligen skulle jag nog behöva vila, men känner på mig att det inte blir något spring i helgen då det ska bli så jäkla kallt, så jag vilar då istället.

Jag vet att det är skit, men jag kan inte låta bli. Jag röker inte, dricker inte kaffe, sällan alkohol, snusar inte eller håller på med andra mysko grejer. Däremot är jag svag för Cola Light. Iskall i burk ska det vara. På dagarna får jag tag i den i vår snacksautomat på jobbet. Så när godissuget kickar in alltför obarmhärtigt eller när jag känner mig förtjänt av något extra, då stoppar jag in 11 kronor i myntinkastet och får ut en burk som jag njutningsfyllt pyser. Men jag hetsdricker inte. En normal arbetsvecka drar jag kanske i mig 2 burkar, så det är inga jättemängder.

Sån är jag.

Om man tränar aningen mer än dom flesta så börjar folk undra. Så om man är 35 år, har tre barn mellan 1 och 9 år, jobb och hus och kör 5 pass i veckan så blir folk misstänksamma. Folk undrar hur man hinner, hur man orkar, om man har någon ”fritid” och ifall man helt försummar sin familj.

För mig handlar det bara om prioriteringar. Och att träna smart, vilket betyder att jag tränar när jag kan och där jag är.

Jag gör mina prioriteringar så att jag nästan aldrig låter träningen bli lidande. Hellre en dammtuss mer än ett träningspass mindre. Hellre en sovmorgon mindre än ett träningspass mindre. Och hellre en missad shoppingtur eller en skippad utelunch, än ett missat träningspass. Jag skjutsar och hämtar till dagis och skola, äter i alltid middag med familjen och är med vid läxläsning och nattning, så jag känner inte att jag missar något.

MEN, Jag kan inte anpassa mig efter andras tider när jag ska träna, då tappar jag för mycket i tid och vips inkräktar träningen på min ”fritid”. Jag måste kunna träna när jag kan och där jag är. I mitt fall betyder det att jag aldrig skulle köpa ett gymkort t ex. Jag tar på mig löparskorna och när jag kliver utanför dörren är jag igång, utan tidsödande transportsträckor. Jag kan springa till eller från jobbet, krävs lite planering men fungerar utmärkt. Plankor, armhävningar och dips kan jag lika gärna köra framför tv:n, i reklampauserna till favoritprogrammet. Och ska något av barnen iväg på träning kan jag skjutsa dit och springa ett varv under tiden träningen pågår, istället för att sitta och titta på.

Sen är jag lyckligt lottad som har en arbetsgivare som prioriterar de anställdas träning och låter oss träna en viss tid på arbetstid. Från min kontorsplats har jag 25 steg till omklädningsrummet och ytterligare 15 steg till ett fullt utrustat gym. Svårt att hitta på ursäkter då liksom. Join the movement.

Ja, det är så det känns i löpningen nu. Jag kan liksom bara mala på och mala på. Igår sprang jag 11 km och det som hindrade mig från att springa ännu längre var inte kroppen, utan det faktum att jag visste att middagen stod på spisen. Och medan jag sprang längtade jag redan till nästa pass. Som ju var imorse.

 Fast då var det styrketräning. Och där är jag inte lika stark. Men upplever ändå en riktigt härlig känsla efter varje pass. Dessutom har jag blivit väldigt medveten om mina armar. Om jag sitter med armbågarna på ett bord och vilar ansiktet i händerna är det något i armvecket som tar emot, upptäckte jag förra veckan. Sen insåg jag att det var biceps som vuxit. Halleluja! Det är också rätt skönt att klara (fortfarande blygsamma) 1,10 i plankan, gånger 3, istället för 40 sekunder gånger knappt tre som det var för inte länge sedan.