Crazy utmaning, halvmara och fotboll.
Joråsåatte… jag, Hanni och A-K har fått fnatt. Löparfnatt. Och ska springa 11 mil på en helg. Från Motala, längs Göta Kanal ända till Mem. Emellanåt fylls jag av eufori när jag tänker på det. Emellanåt vill jag bara kräkas.
En annan kul grej är att jag slog mitt distansrekord i löpningen i lördags. Gamla rekordet på 16 km slogs med ett knappt varv runt strömmen plus lite till och klockan stod på 18,5 km när jag pustade ut på trappan hemma. Snittfarten blev 4,58 min/km och jag är blygsamt nöjd. NÄ förresten, inte blygsam, bara jävligt stolt.
På lördag väntar nästa kraftprov när jag och Hanni ska köra milen i Vrinnevi. Två varv. Vi måste ha någon slags energistation och vi planerar att slänga in lite vätska och tilltugg i blåbärsriset på lämpligt ställe. Förslagsvis ett ställe vi kommer ihåg och hittar till så att vi kan få i oss något efter dryga milen. Jag tänkte sportdryck och kexchoklad (en liten alltså) och hon var mer inne på ljummen saft+banan. Banan låter ju klart nyttigare, men frågan är om man bryr sig när man ska avverka en halvmara??? Själv måste jag försöka hålla hjärnan och kroppen lite pigg så att jag klarar resten av dagen. Ska nämligen vara speaker på IFK dam:s match på Nya Parken på lördag när tjejerna möter Öster och vill helst inte få kramp när jag sitter där och just ska dra halvtidsresultaten i övriga matcher. Eller vara helt hjärntrött och blanda ihop bokstäverna på motståndarnas laguppställning så att jag ger dem helt obscena namn.
Saknar inte kalla, blåsiga kvällsträningar på gropiga gräsplaner. Saknar inte dryga bortaresor i styv kuling den 27 september till åkerliknande planer i förorter, Värmland eller mörkaste Småland. Men ATT jag kan sakna en match på en perfekt plan (gärna konstgräs) en solig, nästan vindstilla majlördag. Man byter om, kliver ut på mattan och bollen ligger där och bara väntar. Jag VET att jag kommer bli tvungen att dra på en vrist, det hårdaste jag kan, helt ouppvärmd. Jag vet också att jag kommer att sträcka mig när jag gör det, eftersom jag är helt ouppvärmd. Det vet tränaren också och svär åt mig, lagom högt, precis när jag touchar bollen. Självklart spelar jag 90 min ändå, när endorfinerna kickar in känner jag absolut inget i ljumsken. Däremot gör jag det på bussen på väg hem. Och flera dagar därefter. Men det var såååå värt det!
